Skidliv -det var här det började!
När jag var i 10-15 års ålder då minns jag att vintern var lika vanlig här i södra Sverige som norrut. Jag älskade skidor och önskade senaste modellen varje år i julklapp.
Varje helg eller vinterlov med snö var vi några flickor som möttes för att skida milen till skidanläggningen som låg närmast. Vi, Maddi, Lena, Tina, Karin och jag hade härliga turer genom skogen och sedan när vi kom fram åkte vi i backarna med samma utrustning. Det fanns ingen lift så vi saxade upp och åkte som raketer ner. Upp och ner hela dagen. Lite paus med varm choklad och macka blev det. När eftermiddagssolen började dala styrde vi kosan hemåt igen och kom hem precis innan mörkret föll och våra föräldrars oro stillades
Jag vet inte vad dessa flickor gör numera. men jag hoppas att de har ett par skidor i förrådet. För mig blev det ett liv på skidor. Jag sökte mig geografiskt till skidåkning. Det började i Österrike och sedan fortsatte det i de svenska fjällen. Jag har haft så mycket roligt i backen och jag har älskat de vita vidderna och branterna. Jag har fått många vänner genom åren som har fört oss samman med skidåkning som gemensam nämare. Nu har jag gjort 50 säsonger! Jag har blivit lite rädd för att skada mig! Vilket gör att jag inte kan åka som jag en gång gjorde. Känslan att behärska och utmana naturen kroppen och mig själv har jag tappat. Så det blir inte samma skidåkning utför numera. Nu blir det längdspår, turåkning och snöskor.
Men det finns väl inte en unge eller vuxen som inte blir glad när de ser snöflingorna dala mot marken och det är dags att ta ut skidor, kälkar, pulkor och tefat!
Mottot är ”åk som du vill så länge du har kul är det rätt”!
